Kvällens gullmoln fästet kransa
   Älvorna på ängen dansa,                   
   Och den bladbekrönta Näcken
   Gigan rör i silverbäcken                        
 
   Liten pilt bland strandens pilar                             
   I violens ånga vilar,
   Klangen hör från källans vatten,
   Ropar i den stilla natten:

   "Arma Gubbe! varför spela?                   
   Kan det smärtorna fördela?                  
   Fritt du skog och mark må liva,                                      
   Skall Guds barn dock aldrig bliva!
 
   Paradisets månskensnätter,
   Edens blomsterkrönta slätter,                              
   Ljusets Änglar i det höga -
   Aldrig skådar dem ditt öga."                                       
 
   Tårar Gubbens anlet skölja,                                        
   Ned han dyker i sin bölja.
   Gigan tystnar. Aldrig Näcken   
   Spelar mer i silverbäcken.        

    
  The evening is festooned with golden clouds
  the fairies dance in the meadow
  and the leaf-crowned Näcken
  plays his fiddle in the silvery brook.
  
  Little boy in the brush on the bank
  resting in the violet vapor
  hears the noise from the chilly water
  calls out in the still night.
  
  "Poor old fellow, why do you play?
  will it take the pain away?
  you bring the woods and the fields to life
  but you'll never be a child of God.
  
  Paradise's moonlit nights
  eden's flower-crowned plains
  angels of the light on high--
  never to be beheld by your eye."
  
  Tears stream down the old man's face
  down he dives into the rapids
  the fiddle silences. And the Näcken will never
  play again in the silvery brook .

HOME § TALES AND STORIES § POEMS § DICTIONARY
BALLADS § ART § WEB RESOURCES § WEB RINGS